Hittegods.

Fann igen en text sedan förra våren, när jag reste runt i Indien och Nepal. Den är lite gammal, men ändå tidslös så jag lägger upp den:

Snart är det äntligen dags för vårsådden. Det är något speciellt med den tid när man återigen får stoppa ned de första fröna i jorden och se dem spira, som en långsam hyllning till livet. Men ännu är det lite tidigt.

I väntan på våren tar jag en tur till Indien. Efter ett kort möte med den hektiska metropolen Mumbai tar jag mig med tåg ned till Colva, Goa. För min bleka och vinterfeta kropp är det en drastisk förändring, närmast att likna vid vinterbadet efter någon timme i bastun – fast omvänt. Min kropp hinner inte med. För att lindra chocken håller jag mig helst i skuggan, läsande vadhelst jag kommer över. Idag råkar det bli den lokala dagstidningen.

En rubrik som fäster handlar om en 97-årig man som får livstid för att ha dräpt en kvinna.
Vid närmare läsning förstår jag att rättvisans kvarnar mal långsamt här i Indien. Brottet begicks redan 1993, och mannen, Kartar Singh, var då 83 år. Han hade kommit i en ”mindre dispyt” med sin granne, en kvinna, om en grönsaksodling. Den ”mindre dispyten” ledde till att han stack ned sin granne med en käpp. Kvinnan dog omedelbart, men det tog hela fem år innan Mr Singh 1998 blev förhörd och arresterad för dråp. Tre år senare, 2001, blev han fri mot borgen i väntan på rättegång, och samtidigt lämnade han in en vädjan om straffbefrielse med anledning av sin höga ålder.

Först nu, 15 år efter att han begått sitt fasansfulla brott, har alltså domstolen tagit upp hans fall. Det första de gjorde var att undersöka om Mr Singh fortfarande var vid liv. Således ringde de till den lokala polisstationen där han bodde. Av en händelse var Mr Singh just då på polisstationen för att höra hur det gick i ett annat mål. Nu blev han således häktad på stående fot. Eftersom han befanns vara i högsta grad levande, avslog domstolen hans begäran om straffbefrielse, och dömde honom alltså till livstid – vid 97-års ålder.

Nu kan man på olika sätt ironisera över den långsamma rättsskipningen, mannens ålder och hur han antagligen ”tjänat” flera år på rättsväsendets saktfärdighet. Men kanske har mannens väntan på rättsskipning varit straff nog. Måhända har ruelse och fruktan för det förestående straffet förmörkat hans dagar under dessa 15 år. Eller så är han en samvetslös illgärningsman, bara lite äldre än de flesta. Oavsett vilket, måste det vara hårt att avrunda en så lång livstid i fängelse. Samtidigt är det klart att Mr Singh förtjänar någon form av tillrättavisning då den dräpta kvinnan alltjämt är död – åtminstone enligt vårt sätt att se på saken. Hinduerna tror dock på återfödelse, och har man inte levt sitt liv på ett värdigt sätt så kan man återfödas som en lägre stående varelse. När Mr Singh till sist avrundar sina dagar kanske han som gudomligt straff kommer att återuppstå i skepnad av en snigel. En mördarsnigel, må hända.

Det här ger perspektiv på min lilla trädgård. Nog för att min täppa för mig är helig mark, men att döda en medmänniska för att försvara den … Nä, det är att gå till överdrift. Men med sniglar är det en annan sak. I synnerhet mördarsniglar. Och det kan jag säga: Om Mr Singh en dag återföds i den skepnaden, i min trädgård, blir han inte långlivad. Vad det i sin tur kan rendera för typ av straff för mig, enligt det hinduistiska synsättet, är fördolt för alla utom gudarna.