04 februari, 2012

Blodröda rosor på Alla hjärtans dag?

Snart är det den fejkade "högtiden" "Valentines Day" igen.
Som medborgare i den 51 delstaten ska vi naturligtvis härma moderkakan i väst, göra precis som dem. Amerikansk lättuggad skit är lätt att sälja in i Sverige, och det ger handlarna lite extra klirr i kassan så att vi håller hjulen snurrande.
Ekorrhjulen som vi förväntas hålla igång. Springa så vi får råd att konsumeramera.
Men vad kan jag nu ha emot Alla hjärtans dag?
För visst är det fint att köpa en ros till sin älskade, eller hur?

Förutom den uppenbara kommersialismen i firandet, så handlar det också om symboler och moral.
Rosen är ju en symbol för kärlek, och i vår kultur är det en fin symbolhandling att ge en ros till den man älskar.
Men dessa rosor odlas i allmänhet under rent vidriga omständigheter. Arbetarna slavar för en lön som de inte kan försörja en familj på. Många äter bara ett mål om dagen, och då är stapelfödan ugali - majsgröt.  Försöker de ta med en flaska vatten ut från farmerna får de sparken på stört - utan att få ut innestående lön. Utanför grindarna sitter det varje dag ett dussin arbetare och hoppas på att få jobb - trots att det är ett illa lönat slit.
De får arbeta långa arbetsdagar och -nätter, för farmerna sover aldrig. De besprutar blommorna med bekämpningsmedel som varit förbjudna i över trettio år i Sverige, tvingas göra jobbet utan skyddsutrustning. Dimman av gift hinner knappt lägga sig innan de skickar in personal att rensa blommorna - trots att det är krav på att man måste vänta i upp till 48 timmar efter en besprutning med de starkaste gifterna. Inte heller dessa har någon skyddsutrustning, de sticker sig på de giftiga törnena när de rensar blommorna. Såren är svårläkta och de förgiftas sakta till döds.
Jag har sett mycket av det här själv, och har filmat intervjuer med arbetare, läkare, fackföreningsfolk som misshandlats, hotats till livet och jagats för att de försöker förbättra villkoren. Flera av fackledarna har mördats för att skrämma andra.
Vi gjorde en intervju med en av de tidigare anställda vid en av farmerna. Han hade en stor puckel - utväxt - på ena sidan av ryggen, en stor utväxt på bröstet, han var tunn som en vidja och näsan droppade oavlåtet; och hans lungor hade nästan helt givit upp.
Den här mannen var 36 år, cirka tio år yngre än jag själv, men såg ut som sjuttio. Han var gift och de hade två små barn, det yngsta bara tre år. När vi träffade honom var han döende, och han visste om det. Han frågade retoriskt vem som skulle ta hand om dem, nu när han inte kunde det.
Han var så sjuk och svag att han bara kunde väsa fram sin berättelse, medan näsan droppade oavlåtet. Det var en plåga att filma honom, och jag grät bakom kameran - trots att han talade swahili och jag först efteråt fick det översatt för mig.
Han hade börjat på blomsterfarmen på 80-talet. 1998 blev han befordrad till besprutare. Sedan dess blev hans hälsa allt sämre hela tiden. Blomsterfarmen skröt i sin reklam att alla anställda fick gratis sjukvård, och en hälsokontroll två gånger per år. Den här arbetaren visade sina handlingar - han hade blivit full friskförklarad varje år, trots att han bara blivit sjukare och sjukare. Läkarpapperen var bara en bluff - läkaren var mutad till att friskförklara alla utan att undersöka dem. De som verkligen var sjuka vågade inte gå till företagsläkaren för han skulle rapportera till cheferna och var någon sjuk så fick de sparken direkt. Så vår man hade under sex år blivit sämre och sämre, tills den dag då han föll ihop på jobbet. Då fick han sparken direkt. Han fick inte ens ut den sista veckans lön. Hans liv var inte vatten värt för ägarna av farmen. Nu låg han hemma och hostade livet ur sig i det mycket spartanska skjul de bodde i, och de hade inte råd med några mediciner.
Två veckor efter vårt möte dog han.
Mördad av den europeiske ägaren till blomsterfarmen.

En läkare som arbetat för en av farmerna bekräftade historien i en annan intervju (som vi fick göra i en liten skrubb, för han var rädd att ens synas med oss - farmarna har spioner; de betalar för upplysningar om folk som snokar.) Själv fick denne läkare nog av arbetet på farmen och öppnade en privatklinik istället - och det kommer en ström av patienter från farmerna till honom, och tvingas alltså betala för att få den läkarvård de borde få på farmerna.

En av våra vänner hade supit med ägarens revisor, och när denne blivit full och började skryta om sitt jobb, berättade han att chefen lyfte 11 miljoner dollar i årslön. Hans arbetare fick motsvarande 400 kronor i månaden för sina liv.
Pelikaner vid Lake Naivasha, en tidig morgon.

Så har vi naturen: Lake Naivasha - för ett par decennier sedan en av världens fågelrikaste sjöar, är nästan helt död redan. Tömd på vatten. Förgiftad av bekämpningsmedel och övergödd av konstgödsel. Dessutom har det flyttat in flera hundratusen arbetare i området längs Lake Naivasha. De har avverkat skogen för att få träkol, och som inte längre trädrötterna binder jorden, leder det till en omfattande erosion när regnen vräker ned. Det har hänt att hela bergssidor har kalvat ut i sjön den redan tidigare så grunda sjön.

Och det jävligaste är att de odlar snittblommor till den rika världen medan deras egen befolkning dör av svält bara några mil därifrån, i ett av världens fattigaste och hårdast torkdrabbade områden. Varje ros består av 70 - 90 % vatten, och varje dag flygs det alltså tonvis med vatten från det området till den rika världen!
Det här gäller inte bara blommor från Kenya. Köper ni tulpaner från Holland kan de mycket väl vara uppdrivna i Naivasha, ha flugits till Holland och packats om där så att det ser ut som om det är en holländsk produkt.
Det finns mer än en orsak till att rosor kan vara blodröda.


Läs mer:
http://rattvishandel.net/Fairtrade/inte.aspx

3 kommentarer:

  1. Anonym7:37 em

    Det är därför jag köper närodlade blommor...

    SvaraRadera
  2. Usch! Jag kommer aldrig att köpa annat är fairtradeblommor i fortsättningen. Och säg nu inte att inte det funkar heller för då börjar jag gråta.

    SvaraRadera
  3. Gråt, Baronessan.
    Tyvärr så bluffas det massor med fair-trademärkningen också. Det kommer en kontrollant en gång per år - väl annonserad i förväg - och det är den dagen på året som arbetarna får använda sina skyddskläder.
    Det är mutor hela vägen. Så jag köper inte ens fair-tradeblommor.
    När det gäller andra varor så är det antagligen lika illa där, men det är ändå bättre att stödja rättvis handel, för ju större det blir desto hårdare blir kontrollerna.
    Jag väljer alltid fair-trade produkter själv när det finns, för annars kan jag vara säker på att medverka till att människor och natur utnyttjas å det grövsta. Men helst köper jag så lite som möjligt - jag har slutat överkonsumera, det är enklast.
    Dessutom behöver man inte jobba så mycket då...

    SvaraRadera