12 december, 2011

American Graffiti - 35 år senare.


Av en ren slump zappar jag igenom TV-kanalerna mitt i natten. Plötsligt är det en scen i TV 3 som får mig att haja till, lägga ifrån mig fjärrkontrollen och bli sittande - trots att jag egentligen sällan ser på TV, och aldrig brukar titta på någon av de kommersiella kanalerna eftersom jag tycker så illa om reklam. Men nu blir jag sittande, reklam eller inte.
Efter cirka trettiofem år ser jag om en av min ungdoms absoluta favoritfilmer: American Graffiti, eller Sista natten med gänget, som den hette på svenska. Det blir en märklig upplevelse, en riktig tidsresa där minnen från förr plötsligt ger filmen en extra dimension.

American Graffiti skildrar den första riktiga ungdomskulturen - amerikanska kids i början av 60-talet - och är en orgie i vräkiga, bensinslukande amerikanare, tonårsförälskelser, tidstypisk musik och vardagsintriger - utan att ha någon egentlig handling.
Men trots allt är det en filmhistorisk klassiker.
 
Ron Howard bakom ratten i filmen.
Filmen producerades av Francis Ford Coppola, och regisserades av George Lucas. Det var Lucas andra film, efter "THX-138". Filmnördar som jag noterar att det också är registreringsnumret på karaktären John Milners bil i American Graffiti.
Skådespelarna i filmen; Ron Howard, Harrison Ford och Richard Dreyfuss, har det gått rätt bra för senare också, och radiorösten Wolfman Jack var en radioprofil från Lucas skoltid som också fick ett rejält uppsving genom fimen.   
Filmen, som hade premiär 1973 men visades i på biografen i Järpen först tre, fyra år senare. 

Lite filmnördsfakta: Efter Dennis Hopper och Peter Fondas formidabla succé med lågbudgetproduktionen Easy Rider beslutade sig Universal Studios att satsa på fem filmer med en budget på under en miljon dollar. (Det kan nämnas att det ändå var en högre budget är en svensk normalfilm på den tiden.)
Bolaget skulle ge lovande regissörer chansen att arbeta efter independentmodellen - där regissörerna själva skulle få full konstnärlig frihet - final cut. De fem filmerna var Peter Fondas western "The Hired Hand"; Dennis Hoppers "The Last Movie"; Milos Formans komedi "Taking Off"; science fiction-filmen "Silent Running" av special effects-mästaren Douglas Trumbull (som bland annat medverkat till titlar som 2001, Närkontakt av tredje graden och Blade Runner.) samt American Graffiti. Historien visar att det var en lönsam satsning.
George Lucas spenderade den runda summan  777 777.77 dollar för hela produktionen, och filmen spelades in under 29 dagar. Vid en förhandsvisning i San Francisco dömde Universals representant ut filmen som icke visningsbar, trots att publiken gillade den. Producenten Coppola, som just haft en personlig framgång med den första delen av Gudfadern, blev då så förbannad att han erbjöd sig att köpa ut filmen - ryktet säger att han drog fram checkblocket och ville köpa filmen på plats och ställe. 
Nu förlikades de emellertid, men Universal Studios lät klippa om tre scener - till Lucas stora förtret. När denne några år senare, 1977, gjort succé med första delen av Star Wars beslutade han att göra ett nysläpp av American Graffiti (1978), och klippte då in de bortklippta scenerna igen. Producenten Coppola gillade filmen - men inte namnet. Han föreslog istället "Another Slow Night in Modesto" eller "Rock Around the Block", men Lucas stod på sig. 
Filmen blev en stor framgång, delvis tack vare soundtracket med dess 41 låtar. Egentligen skulle det ha varit 80 låtar med i filmen, men budgeten tillät inte det. Lucas ville också ha en eller flera Elvis-låtar i filmen, men Elvis manager, Tom Parker, var för girig och ville ha för mycket betalt - en låt lär ska ha kostat 50 000 dollar att köpa loss.

Egentligen är American Graffiti en rätt banal feel-good film för främst ungdomar, med lagom mycket hjärta och smärta till lättsmält (smörig?) musik. Men när jag var en finnig tonåring gick den rätt in i hjärtat. När jag nu ser filmen på nytt efter alla dessa år, är det som rena tidsresan. Minnesbilder, låt vara ganska dimmiga och oskarpa i kanterna, fullkomligt sköljer över mig.
Jag såg filmen på bion i Järpen två gånger samma vecka - och jag älskade den. Den slog an en sentimental sträng i mitt hjärta och fick mig att drömma mig bort från det lilla samhället och önska mig ut i världen. 
Jag var inte ensam om att gilla filmen - och musiken. Flera av mina vänner hade vältrimmade epa-traktorer som vi åkte runt i, med musiken från American Graffiti på högsta möjliga volym och närde drömmar om att få riktigt körkort och en riktig amerikanare. De äldre av mina kompisar hade redan körkort, men någon jänkare var det ingen av dem som hade. Jag hade vare sig epa-traktor eller bil, utan var hänvisad till mina kompisars fordon. Men jag inhandlade dock soundtracket på vinyl, en platta som sedan snurrade på skivtallriken under ett par år och blev en stående ljudkuliss i tonårsrummet - främst när jag var olyckligt kär. Det var jag tyvärr mest jämt på den tiden. Jag blev ofta god vän med de tjejer jag för tillfället var kär i, och det resulterade i att föremålet för mitt hjärtas heta låga kunde gråta ut mot min axel och berätta om hur olyckligt kära de var i någon av mina vänner.

Jag minns särskilt en gång när jag satt i en av mina vänners bilar som stod parkerad utanför det dansställe vi tagit oss till. Vart det var minns jag inte längre; kvar finns bara en ögonblicksbild, berövad alla detaljer. Möjligen var det utanför Böle loge, eller Folkets Hus i Mörsil eller Undersåker. Jag var omkring 17 år och fullständigt nedkärad i en något år yngre tjej. Hon satt bredvid mig och håll hårt om mig och lutade sitt rödgråtna, av rinnande mascara nedsmetade ansikte mot mitt bröst. Men hon var ändå den vackraste flickan på jorden för mig. Hon grät floder och kladdade ned min tröja med svarta mascarafläckar, och hulkande berättade hur kär hon var i min vän - som också ägde bilen vi satt i. Hon hade varit ihop med honom i ett par månader, något som fått svartsjukan att rasa i mitt bröst. Men tidigare samma kväll hade han plötsligt gjort slut med henne. Nu stod han tjugo meter bort och grovhånglade med en annan tjej. Han hade träffat den nya samma kväll, och nu stod han i skenet från ett par bilstrålkastare, höggradigt berusad, hånglade ogenerat med henne samtidigt som hans ena hand letade sig in under sin nya flickväns blus - väl medveten om att hans ex satt i hans bil och såg på. 

Jag förbannade honom. Jag förbannade min vän som fått den unga kvinna som jag älskade, men som nu gjorde henne så illa. Jag förbannade honom för att han såg så bra ut; jag förbannade honom för att hade ett sådant kvinnotycke. Och jag förbannade honom för att han behandlade tjejerna som skit. Själv var jag lång och mager, såg inte särskilt bra ut och var antagligen ganska nördig. Således var jag i princip okysst. Jag hade aldrig blivit ihop med någon av de tjejer jag varit kär i, och jag avundades grovt mina vänner som - den ene efter den andre - blev ihop med någon av dem.
Men nu satt jag alltså där i bilen med henne, förbannad på min vän, olyckligt kär - och samtidigt överlycklig. Jag var överlycklig över att få sitta och hålla om mitt hjärtas stora kärlek. Äntligen. Äntligen - efter flera månader - var det slut mellan dem. Mitt hjärta bultade hårt och jag svämmade nästan över av kärlek, samtidigt som jag led av att se henne så olycklig. Nu var hon olycklig - men fri. Nu var det kanske min tur ändå, tänkte jag. 
Det blev aldrig så. 
När jag ser tillbaka på den tiden kan jag än idag känna ett stygn av smärta i mitt bröst - som ett sår som aldrig läkt. Hela min tonårstid var en enda lång utdragen olycklig kärlekshistoria - låt vara att det var flera föremål för min heta kärlekslåga, men den fick alltid brinna i sin ensamhet.

Här var jag nitton år och hade just börjat röka. Sitter och festar med en polack och Bertil.

Och Republiken Fria Jemtland ligger långt från Kaliforniens ständiga sol och varma klimat. Vare sig min fantasi eller mitt motorintresse räckte egentligen till för att jag skulle kunna identifiera mig med mina vänners drömmar om de stora, vräkiga bilar som glider fram i American Graffiti - det var egentligen bara stämningen i filmen, och den smöriga musiken som jag aldrig fick dansa tryckare till med den flicka jag var kär i, som gjorde att jag tyckte så mycket om den.
I dag, i vuxen ålder och med ett halvt livs perspektiv - och därtill en filmvetenskaplig utbildning bakom mig, försöker jag se filmen med andra ögon än jag gjorde då. Jag tycker fortfarande om den, men det är nu uppenbart att det är en ungdomsfilm som lyckats anlägga en skön stämning. Dialogen är som handlingen; vardaglig och egentligen rätt ointressant - men just därför så naturlig och stämningsskapande.
Men minnesbilderna som framkallas när jag ser om filmen, drygt trettio år senare, gör att jag inte kan sätta på mig filmvetarens skarpa, analytiska glasögon. Mina egna minnen ger idag filmen ytterligare en dimension, och jag inser att jag aldrig kommer att objektivt betrakta den här filmen. Den har integrerats med mitt eget liv, mina minnen har blivit ytterligare en dimension i upplevelsen - ungefär som 3-D, fast för minnet istället för synen. Men i det här fallet är det en dimension av vemod som får mig att sörja den jobbigaste perioden i mitt liv - tonåren. 
Tänk om man kunde få leva om sin tonår, men med det vuxne jagets erfarenheter och distans - inte minst självdistans. Någon konstaterade att ungdomen allt är en fin tid i livet - men den kommer bara alldeles för tidigt i livet. 
Å andra sidan är det den, tonårstiden, som format mycket av den jag är idag. Kanske mer än jag vill tro.

Det blev aldrig något Kalifornien för mig. Jag packade min ryggsäck och åkte ut i Europa istället, och fann att resandet ger mig min livsluft. Tågen som alltid är på väg någonstans passade mig bättre än de vräkiga amerikanarna. Och Järpen kändes alltför litet och trångt när jag kom hem efter den första tågluffen - det var självklart att jag skulle ut i världen. Och rest har jag gjort hela mitt liv, både i verkligheten och genom alla filmer jag sett från jordens alla hörn.
Men aldrig förr har det blivit så tydligt att det faktisk går att resa i tiden också - under natten har jag genom American Graffiti tagit en tur tillbaka till ett ögonblick tonåren.

Med fullpackad ryggsäck, väntande på tåget någonstans i Danmark. 
P.s: Det ironiska är att när jag nu ser om filmen går den i TV3, och avbryts ständigt av reklamavbrott. Så filmens största styrka - den sköna stämningen - hackas sönder och förstörs gång efter annan av den förbannade reklamen. 
Jag ska nog aldrig igen se en film i en TV-kanal som väljer att avbryta den för reklam - det är som en ren förolämpning mot såväl publik som filmskapare.
 

3 kommentarer:

  1. "Tänk om man kunde få leva om sin tonår, men med det vuxne jagets erfarenheter och distans - inte minst självdistans. Någon konstaterade att ungdomen allt är en fin tid i livet - men den kommer bara alldeles för tidigt i livet."

    Så sant, så sant!

    SvaraRadera
  2. Jag tycker du skriver så fantastiskt bra om så många saker! Jag blir djupt inspirerad, du sätter ord på det jag känner. fortsätt så!

    SvaraRadera
  3. Anonym10:26 em

    Sitter just och tittar på filmen (tv4) vilken kultfilm, själv har jag sett den 14ggr varav 2 st på vhs. Måste vara en av de bästa filmerna i modern tid

    SvaraRadera