22 april, 2005

Slopa upphovsrätten!

När USA i början av innevarande sekel förhandlade med Kina om ett nytt handelsavtal var en av de viktigaste frågorna den om hur många amerikanska filmer som ska få distribution i Kina. Jag har för mig att det stannade på 12 filmer per år, men att USA såg detta som ett stort framsteg. Det ger en vink om hur högt de värderar filmernas genomslagskraft. Vad det handlar om är givetvis att manipulera, hjärntvätta, en ung kinesisk generation - att sälja in ”the Amerikan way of life”, och få dem att bli goda konsumenter. Kan man inte ta över ett land med våld eller infiltrera dess regering med CIA-metoder så gäller det att åtminstone sälja in budskapet till en uppväxande generation så att man på sikt kan lägga en ny marknad vid sina fötter. Och glöm det där med demokrati - det har väl aldrig varit så noga tidigare när USA har gjort affärer med olika stater. Nä, tvärtom har man fruktat demokratier och medvetet hjälpt till att störta folkvalda regeringar när folkets vilja har varit att stödja en vänsterorienterad regering.

Ja, det där är inget nytt. Men det är grunden till min ståndpunkt i en av den senaste tidens stora, till synes outtömliga ämnen – fildelning och nedladdning från Internet. Det kan tyckas vara lite långsökt, men egentligen är det två sidor av samma mynt; samma fenomen i olika proportioner.

Jag tillhör skurkarna. Med glädje och stolthet har jag tankat ned massor med musik och filmer utan att betala en enda krona. Visst, det innebär att det är ett antal upphovsmän som inte fått betalning för sitt arbete. Men främst innebär det att ett stort antal multinationella medieföretag inte kunnat öka på sina redan tidigare absurda vinster, att de inte fått ännu mer pengar att sprida sin angloamerikanska kulturimperialism för. Genom att dessa megaföretag äger allt från ax till limpa i nöjesproduktionen kan man med fog prata om en form av oligopol-liknande situation. Skivbolagen, reklamföretagen, radiostationerna, tv-bolagen, förlagen, musiktidningarna - allt ägs och styrs av samma lilla intressegrupp - om inte rent av samma moderföretag. Alla har samma intresse - att tjäna så mycket pengar som möjligt på de just nu hetaste artisterna. Genom massiva kampanjer för att lyfta fram "dagsländor" i alla medier blockerar dessa multinationella mediejättar samtidigt effektivt möjligheterna för små aktörer att synas och höras.

Men nu har mediemarknaden förändrats. Genom fildelning och nedladdningar från nätet har det blivit lättare att höra annan musik. De stora jättarna kverulerar och visar på siffror över hur många nedladdningar de uppskattar görs av deras artister, och hur mycket det representerar i utebliven försäljning.

Nu är det bara det att varje nedladdning inte motsvarar en försåld cd, som de försöker hävda. Dessutom är det knappast några förlustsiffror de redovisar, de har fortfarande en ohemul avans på varje såld cd och vägrar lyssna på konsumenternas krav på sänkta cd-priser. Det har aldrig varit billigare för producenterna att framställa kopior på den musik de säljer, men priserna har ändå inte sänkts. Och artisterna själva – nä, inte heller de har fått mer av kakan. Snarare är det så att bolagens ”marginaler” bara ökat hela tiden. I själva verket har de mindre artisternas realersättning sänkts, enligt en studie jag nyligen läst. Jag hörde också en siffra som sa att en skivartist får ut mellan 3 – 7 kronor per såld cd. (Jag har dock inte fått den siffran bekräftad, så ta det för vad det är – en uppskattning.) När priset för en cd ligger på ca 170:- inser var och en att bolagen håller på med en form av ockerverksamhet. Trots detta blir några, ett fåtal riktigt stora artister, rika långt bortom fattningsförmåga. Men det stora flertalet skapande musiker förblir dock fattiga, naturligtvis.

Hade jag vetat säkert att mina pengar går direkt till upphovsmannen, ja då skulle jag inte tveka att betala en eller ett par tior per cd jag laddar ner. Men det förhåller sig på samma sätt som med hjälporganisationer. Visst är vi alla (nästan i alla fall) beredda att hjälpa människor som drabbas av katastrofer och elände, det har insamlingarna till tsunamins offer visat. Men om man vet att det är en massa korrupta, snorrika mellanhänder som roffar åt sig merparten av det jag skänker bort – ja, då är det klart att viljan att hjälpa de nödställda minskar. Säg den hjälporganisation som överlever om man offentliggör att mindre än 10% av de insamlade medlen går till de nödställda, att resten fastnar i organisationens administration. Men så är det med skivbranschen. Mellanhänderna skor sig på upphovsmännens arbete, och försöker samtidigt skuldbelägga oss nätpirater för att inte vi betalar för oss.

En annan siffra jag hört – låt vara att även den är obekräftad, men dock ej orimlig – att skivbranschen egentligen inte alls tappat försäljning – totalt sett. Att det i själva verket är så att det säljs lika många skivor som förr, men att det har spritts över fler aktörer. Dvs. jättarna har tappat marknadsandelar till små, udda bolag som en följd av nedladdningar och fildelning. Ungdomar (den stora målgruppen för skivbolagen) har helt enkelt fått tillgång till musik de förutan Internet knappast ens skulle ha vetat att den fanns. Det har blivit en större variation på musikutbudet helt enkelt, tack vare nedladdningarna.

När det gäller film är det en liten skillnad. Där handlar det om en gigantisk industriprodukt på ett helt annat sätt, även om varje film emanerar från en enskild manusförfattares idé. Det är dock långt från denna skrivna historia till att se den manifesterad på vita duken, och således är det svårare att känna sympati och förståelse för en enskild upphovsman som skulle bli lidande av att jag laddar ned filmen gratis i stället för att betala för att se den. Men det kostar enorma pengar att göra en film, och de som investerar dessa pengar tar dessutom en stor risk eftersom långt ifrån alla filmer ens spelar in sina produktionskostnader. Givetvis måste någon betala kalaset. Och jag betalar gärna en femtiolapp för att se en film på bio (- bara jag slipper stanken av popcorn). Men då vill jag se de filmer jag tycker om, och de får sällan distribution eftersom de stora medieföretagen som äger filmbolagen också äger distributionsföretagen och därför kan blockera "smala filmer".
Resultatet blir att våra ungdomar blir så hjärntvättade att de inte ens vill se filmer som har ett annat ursprungsland än USA, Sverige eller Storbritannien.
Jag har stor erfarenhet av det, genom mitt arbete som rörlig-bildlärare.

De stora, företrädesvis amerikanska, företagen utövar en otäck kulturimperialism som hotar mångfalden genom att de utestänger mindre aktörer. När det gäller film så har Internet inneburit att filmälskare plötsligt kan hitta och se gamla klassiker som inte finns att köpa eller hyra. Vi kan se japanska filmer – när vi själva vill. Vi kan hitta filmer från Thailand, Burkina Faso eller Bolivia. Och när vi inte själv förstår språket kan vi hitta sidor som ex. ”undertexter.se”, där glada amatörer själva översatt och textat filmerna till svenska eller engelska.

Och dessutom (nu kan jag dock bara tala för mig själv), de amerikanska mainstream-filmer jag laddat ned och sett är nästan undantagslöst såna som jag aldrig skulle betala för att se på bio eller dvd. Möjligen skulle jag slötitta när de om några år kommer på någon skräpkanal på tv, perverst stympad av ideliga reklamavbrott.

Men tänk om Internet och nätpiraternas verksamhet faktiskt i själva verket är en väg runt de multinationella medieföretagens enformiga kulturimperialism. Tänk om fildelning och nedladdningar via Internet i själva verket är en genväg till ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. Tänk om fler människor får vidgade vyer, får prova nya spännande smaker, uppleva helt andra, annorlunda saker. Tänk om människor upptäcker att det finns en annan värld, en värld som ligger utanför marknaden.
Det kan väl aldrig vara bra för den amerikanska formen av demokrati?

3 kommentarer:

  1. Anonym6:45 em

    hur orkar man bara bry sig???

    SvaraRadera
  2. Klart man orkar bry sig.
    Dör gör man ändå.
    Då kan man sluta.
    Bry sig.
    Om.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera