Fot-not

Det är ett par dagar före jul. Jag har fått sockerdricka i benet och min vänstra fot har domnat bort. Jag vet att den sitter kvar för jag tittade efter, men jag känner den inte.
Så kan det ju bli ibland.
Normalt sett går det över när man börjar röra på sig.
Men det här släpper inte, så jag ringde till sjukvårdsupplysningen för att kolla. Det är väl nåt norrländskt, antar jag, men jag får lite dåligt samvete när jag anlitar läkare annat än om jag har ett hål i magen, stort nog att ”kast’ in hatt’n”.
Sköterskan jag talade med hörde min tveksamhet och, efter att jag beskrivit min krämpa, beordrade hon in mig på akuten.
- Taxi direkt!, röt hon och fick mig att rodnande lova att genast anlita någon av dessa eminenta landsvägsriddare. Snubben som körde mig tog inte mitt Maestro-kort men lät mig komma undan 40 spänn lindrigare när inte kontanterna räckte. Han gav mig sitt nummer och sa att det kan vi ta nästa gång. Heder åt sådana. Och nu har jag ett direktnummer till en bra minitaxisnubbe.

På akuten fick jag vänta från midnatt i nära fem timmar innan jag fick träffa en läkare, trots att sköterskan berättade att det var en lugn kväll, att kylan antagligen bidrog till att folk höll sig hemma. Lite märkligt kan jag tycka att det är; blir folk inte akut sjuka lika lätt när det är kallt ute, eller beror det på att flertalet akutfall utgörs av förlorarna vid fyllebråk och misshandelsfall ute på stan, och att folk inte går ut lika mycket när det är kallt?
Eller är det fler som är som jag, som hellre dör än att gå ut i kylan? Bokstavligen!
Nå, jag klagar inte. Jag är snarare tacksam att jag inte kom en hektisk kväll, för då hade jag väl fått vänta i en vecka.

Men personalen på akuten är fantastisk. De är tålmodiga, lyssnande, inkännande och för det mesta mycket trevliga. Det är nästan roligt att vara på sjukhus, tack vare dem. Fast om man är sjuk på riktigt kanske man inte riktigt uppfattar det så, efter fem timmars väntan. Jag önskar förresten att alla Landstingspolitiker var tvungna att arbeta på golvet, som undersköterska – med en undersköterskas lön, åtminstone var tredje år, för att tillåtas inneha sitt förtroendeuppdrag Då skulle jag kunna ha förtroende för dem.
Som det är nu får de över 400 000 i årsinkomst för sitt uppdrag, som tycks gå ut på att skära ned på verksamheten så mycket som möjligt. Och det sista de skär ned på är ju sina egna arvoden.

Nå. Jag har nu lärt mig att man inte ska leka med sockerdricka. Åtminstone inte om den finns i fötterna. På akuten tog de minst nio provrör med blod, blodtryck och sänka, temp och syreupptagning. Sedan skickade de mig på hjärnröntgen men hittade inget där heller. Helt tomt. Sen fick jag en gamedrive med en safariguide från vaktmästeriet, från akuten till Neurologen. Där tappade de mig på ytterligare fyra provrör blod. Naturligtvis var de tvungna att göra nya hål i min kropp för varje provrör. Slutligen punkterade de min ryggrad med en alltför grov nål – i mitt tycke åtminstone. Jag blev inrullad till ett annat rum där en läkare väntade. Han var snabb och effektiv, och kommenderade mig att lägga mig i fosterställning och kröka ryggraden så mycket jag kunde. Sedan sade han till sjuksystern:
- Kan jag få en åtta, tack.
- Nej, för fanken! Ropade jag. Det räcker säkert med en tvåa, eller en två och en halva.
Läkaren tittade frågande på mig.
- Ja, förklarade jag. Jag befarar att du pratar om nålstorlek.
- Nej, jag pratade om storleken på gummihandskarna, och där räcker det inte med en tvåa eller två och en halva.
Trots att nålen inte var storlek åtta var det en synnerligen obehaglig upplevelse, som stärker min övertygelse om att mina kroppsvätskor i görligaste mån skall hållas innanför min hud.

De körde hela provkartan på sjukhuset, men hittade inget. Jag fick träffa tre olika läkare, varav en neurolog. Jag har blivit körd med privatchaufför från en provtagning till annan, haft en övning med en sjukgymnast och fått möta en arbetsterapeut. Snacka om att få valuta för pengarna.
Den sistnämnde ville förresten försäkra sig om att jag snabbt skulle komma tillbaka till arbetslivet, eller nåt. Antagligen är det något som regeringen Reinfeldt infört: För att vara säker på att ingen stackare hamnar i ”utanförskap”, så ska man rehabiliteras redan på akuten. Det kallar jag effektivitet.

Ingen av alla dessa sjukvårdskunniga fann emellertid något onormalt med mig.
- Du är fullt frisk. Lite högt kolesterolvärde, det är allt. Konstaterade läkaren. Sluta röka och börja träna.
- Men min fot då. Jag är fullt frisk, men min vänstra fot har dött i förtid. Kan du åtminstone kapa av den när det börjar lukta ruttet och krypa likmask i den.
- Nja… det är lite tidigt, svarade han tålmodigt. Men jag skickar en remiss till neurologen så får de ta lite prover.

Och där står jag idag. Med en abdikerad fot. Eller bortdomnad åtminstone.
Ett kinesiskt ordspråk säger: Den som tvekar för länge på att ta nästa steg, riskerar att bli stående på ett ben hela sitt liv.
Och kanske är det så: Kanske är det dags för mig att gå vidare i livet. Ta ett kliv framåt och se vad som händer. Stiga ut i det okända, med min bortdomnade fot.
Nå, jag är glad så länge det inte är hjärnan som är bortdomnad.
När det händer blir det dags att checka ut, inte förr.
Jag har åtminstone fått en tiotusenmilaservice och befunnits vara körduglig i ytterligare några år, även om jag har punka på ena foten. Eller nåt.