Flygresefundering...

Jag sitter på planet mellan Istambul och Mumbay och skriver och tecknar för att få tiden att gå. I lurarna har jag ljudet från en typisk Bollywoodrulle som visas på skärmen ett par meter framför mig, och på det skrangliga bordet framför mig står en whiskey. Killen med nyckeln till barskåpet ombord är definitivt inte svensk; jag uppskattar att jag fått en rejäl åtta i glaset, och då är det ändå den andra jag fått. Jag har arbetat som en blådåre de senaste veckorna, för att hinna klart med Hurtigrutsfilmen innan resan. De senaste tre veckorna har det bara blivit tre till fem timmars sömn per natt, med något enstaka undantag, så den här whiskyn kommer att garantera mig en god sömn under resan.

Vi har just avslutat den sedvanliga flygplansmåltiden, lika spännande som vanligt. Det är lika intressant varje gång, att se hur man ska hantera alla de olika små portionsförpackningarna; hur man ska balansera grejorna på det alltför snålt tilltagna utrymmet på den rangliga plastbrickan framför sig; hur man ska klara av att äta utan att spilla och kladda ned sig, eller stöta till grannen så denne gör detsamma. Dessutom är det spännande att se vad det blir för mat, hur det ser ut och hur det smakar.

Det senare kan skilja sig väsentlig mellan olika flygbolag. Den här gången flyger jag med Turkish Airlines och har blivit serverad klassiskt flygplanskäk – det vill säga; bukfylla.
Andra gånger, med andra bolag, har det varit mer eller mindre oätligt, men ibland kan det vara riktigt gott. Exempelvis de gånger jag flugit med Emirates, men så har de också vunnit den årliga utmärkelsen ”bästa flygplansmat” flera år på rad. Jo, det finns faktiskt en sådan utmärkelse, och det vittnar antagligen om hur absurd den här världen egentligen är.

Låt mig förklara hur jag menar: Jag reser ganska mycket, och eftersom jag inte arbetar för något stort företag som betalar min biljett utan själv får stå för kostnaden med mina surt förvärvade, skattade pengar, vill jag givetvis resa så billigt som möjligt. Det bli därför buss eller tåg när jag reser inrikes, och gärna lågprisflyg på mina utlandsresor. Ofta är det relativt korta flygresor om sex timmar eller mindre. Det är ungefär detsamma som när jag reser med buss eller tåg på mina inrikesresor. Jag vet att jag klarar dessa resor utan att ens vara i närheten av att svälta ihjäl.
Men så snart jag ska flyga lika länge, så är det en hel stab av personal som ska ha betalt för att servera mig mat som jag normalt aldrig skulle betala för. Jag går sällan på lyxrestauranger, helt enkelt därför att jag anser att det kostar för mycket. Visst, det är underbart att emellanåt kunna unna sig lyxen med riktigt god, vällagad mat som man slipper tillaga själv. Men samtidigt vet jag att jag kan äta fantastiskt god mat i en hel månad under min Indienvistelse, för samma pengar som jag annars får betala för ett besök på en bättre restaurang i Europa. Valet är således rätt lätt för mig; det blir få besök på lyxrestauranger för min del.

Men när det kommer till mina flygresor tvingas jag betala lyxrestaurangspris för mat som jag vissa gånger ratar helt. Förutom personalen som ska servera maten ombord, tillkommer kostnaderna för en hel industri som tillagar och förpackar maten i lämpliga portionsförpackningar.
Jag kan förstå att om det är flygresor på mer än åtta-tio timmar så kan det vara gott att få i sig en bit. Men personligen skulle den akuta hungern kunna avhjälpas med en eller ett par rejäla mackor. En baguette med fyllning som jag betalar trettio kronor för i Sverige hade varit ett fullödigt alternativ för mig. Jag skulle föredra om flygplansmaten, och alla kostnader som därtill hör, betalades av dem som vill ha den servicen.

Chefen för Ryan Air, Michael O'Leary, har sagt att han vill avdramatisera flygresor; att det inte ska vara krångligare eller dyrare att flyga än att resa med buss.
Jag gillar den tanken. Flygresor har gjorts onödigt dyra och krångliga. Säkerhetskontrollerna liknar mest ett skämt, och varierar från land till land. På en flygplats plockar de alla spetsiga föremål, och plockar av mig min kam av metall - samtidigt som man får bestick av metall att äta med. På en annan flygplats släpper igenom en morakniv som jag glömt flytta från handbagaget till resväskan, men snor mig på mina fyra tändare – varav en mer exklusiv i metall. På en tredje beslagtog de alla mina reservbatterier till kamera och min ljudinspelare. Jag har tvingats lämna ifrån mig tandkräm och schampo, oöppnade vattenflaskor från det egna flygbolaget vid en direkttransfer. Och så vidare.

Därtill kommer att jag tvingas betala dyrt för en måltid jag inte beställt, inte vill ha och ofta ratar. Det vore intressant att få veta hur mycket det egentligen kostar – såväl i faktiska pengar som i miljöförstöring. Det senare är givetvis helt försumbart i förhållande till vad själva flyget kostar miljön. Men jag hade definitivt hellre sett att de pengar jag idag får betala för maten ombord, lades på miljöförbättrande åtgärder.

O’Leary verkar för övrigt vara en skojfrisk person. När han vid en presskonferens fick frågan om interkontinentala flygresor så beskrev han Ryan Airs kommande satsning på långflygningar och förstaklasspassagerare: "free beds and blowjobs."
Måhända är det ett vinnande koncept i striden om flygpassagerare.
Eller nåt.