Parningslek

För så länge sedan att det nu är preskriberat, bevistade jag ett antal vilda studentfester som hölls i Göteborgsområdet, i en stor timrad stuga vid en liten frisk insjö. Varje vår och höst hölls festerna där, och en av orsakerna till ställets popularitet var förmodligen att det fanns en mycket stor vedeldad bastu där, med en liten rutschkana rätt ned i sjön.

Strategin hos festkommittén var det inget fel på: Efter middagen, med sedvanligt dryckesslag, skulle folk vara lagom berusade för att släppa hämningarna och slänga av sig kläderna för att bada bastu. Det slog aldrig fel, snart var det ett femtiotal nakna ungdomar som bastade, badade och dansade mer eller mindre nakna på dansgolvet. Vad jag minns så var det alltid rätt jämnt könsfördelat på dessa fester, antagligen en medveten strategi även det.
Jag, som var ett par år yngre än de flesta andra, tyckte upplägget var kanon: Mycket av den juvenila energi som annars skulle behövas för att få av tjejen kläderna, kunde nu läggas på att försöka få omkull henne istället. Kanske inte så ädelt, men unga killars hormonstinna hjärnor (och pungar) fungerar ofta så.

Vid en av dessa fester minns jag att de hade en speciell ”parningslek” – det vill säga det sätt på vilket man parade ihop gästerna vid bordet. När vi anlände till festen fick vi varsin välkomstdrink och så fick vi ta en lapp ur en av två stora skålar – fördelat efter kön. På lappen var det hon- respektive handjur av olika slag, exempelvis sugga – galt; tik – hund; eller stenbit – kvabbso.
Nu blev uppgiften att härma parningslätena och –beteenden hos respektive djur, i avsikt att tillkalla en partner till middagen. Antagligen var det fler än jag som hoppades att parningsleken så småningom skulle leda till en dito akt också.

Jag vill minnas att vi var runt femtiotalet festdeltagare, och det är säkert inte svårt att tänka sig synen av dessa personer strutta runt på de mest märkliga sätt under en kakofoni av märkliga strupljud. Själv skrapade jag med foten, sträckte på halsen och råmade jag bäst jag kunde; jag hade fått härk – det vill säga en rentjur. Som det här var på västkusten så var det väl en tur att jag, med mina norrländska rötter, fick just det kortet – få andra hade vetat vad en härk är. Min skådespelarinsats kan inte ha varit så dålig för snart kom det en vaja, eller renko, och stötte mulen i min sida. Det visade sig att jag fått en gammal vän till bordet, också hon från norr, så hon visste vad en vaja kan tänkas vilja ha för sorts partner. Eller nåt.

Tack och lov slapp vi käka samma mat som vårt animaliska alter ego - renlav och granskott har aldrig tillhört mina favoriter. Nå, middagen avlöpte relativt lugnt, med undantag för att bartendern/diskjockeyn inte riktigt klarade frestelserna – han blev snart för full och utbytt, och hans efterträdare skulle gå samma öde till mötes någon timma senare. Efter kaffe och avec – många sådana – började dansen. Samtidigt ropade någon att bastun var klar, så följden blev att drygt hälften av festdeltagarna började dra av sig kläderna i samma takt som de drog sig mot bastun. För den som inte visste var bastun låg var det bara att följa spåret av persedlar.

Nå, utan att lämna några skabrösa detaljer kan jag meddela att festen avlöpte utan några större incidenter – det var bara killen som skurit sig i tummen på en kapsyl, och som helt naken hängde i knävecken och gungade i takkronan och stänkte blod över hela dansgolvet. Takkronan ska sägas, var av det rustikare slaget – ett vagnshjul som hängde från taket i starka kedjor. Ja, så var en idiot som slog sönder en ölflaska i bastun, och lämnade den utan att plocka upp glasbitarna. En annan kille kom in och satte sig där, och fick glasbitar i ena skinkan och blödde som en gris.

En betydligt äldre granne, tysk till börden, brukade dyka upp på de här festerna. Han kom och gick som en skugga. Ingen visste vem han var, men olika vittnesmål, mer eller mindre grumliga, visste att berätta att han varit där på än den ena festen, än den andra. Han kom helt anonymt, för att tjuvbasta, men antagligen också för att kolla in unga, vackra, nakna flickor, och han passade på när alla var så berusade att ingen skulle märka något. I en bastu med trettio-fyrtio berusade, nakna personer, varav många träffats för första gången bara ett par timmar tidigare, var det inte så svårt uppenbarligen. Flera personer brukade fråga vem han var, att de inte sett honom tidigare på kvällen, men det var sällan någon kunde beskriva honom. Hans strategi fungerade således utmärkt. Men han gjorde aldrig annat är att basta en stund, så det var ingen som egentligen motsatte sig hans besök. Snarare var det kuriosa som ytterligare bidrog till festernas kultstatus.

Även den här kvällen satt tysken i ett hörn utan att någon lagt märke till honom. När blodbadet började – när killen med glasbitarna i skinkan vrålade rakt ut och blodet forsade - försvann tysken som en blixt, och någon anmärkte att den där kanske inte tålde att se blod. Men tysken var strax tillbaka, nu med en stor, svart necessär ur vilken han fiskade fram såväl en pincett, en liten flaska jod och ett rejält plåster. Han beordrade killen som blödde att lägga sig på en lave, och gjorde snabbt och skickligt ett närmast kirurgiskt ingrepp med pincetten, baddade med jod, tejpade ihop såret och satte på plåstret. Sedan sköljde han av blodet från händerna, hämtade massor med vatten från sjön och sköljde bort blodet i bastun. Allt detta utan att yttra ett ord.
När han var klar satte han sig lugnt ned och bastade en stund till innan han återigen försvann lika omärkligt som han kommit. Först dagen efter, när vi hjälptes åt att försöka rekonstruera vad som egentligen hänt, insåg vi att denne person måste ha varit tysken som alla pratade om, men som ingen kunde beskriva. Nu hade han tagit ett steg ut ur den totala anonymiteten, men i det stora hela förblev han snarast en mytisk person. Det var inte ens någon som kunde berätta varför han misstänktes vara tysk – ingen hade någonsin hört honom prata.

Jag minns att jag under kvällen hittat en synbarligen villig hona – jag minns inte av vilken sort, men hon var från Tjörn. Vid den aktuella tiden på kvällen var härken varm i särken och jag kunde tänka mig att para mig med vilken sorts hona som helst. Nå, efter det sedvanliga bökandet i varandras bakgrunder tog jag med mig honan ifråga till dansgolvet för att försöka vinna hennes gunst med en parningsdans. Det var nu långt efter middagen och det inte många personer kvar i lokalen – bastun lockade hett, antar jag.

Jag tubbade den nu höggradigt berusade bartender/DJ-ersättaren att spela ett par smäktande tryckare för att kunna komma åt att klämma lite här och var på min partner. Nu var vi ensamma så när som på plattvändaren, men han var alltför förälskad i flaskorna som omgav honom för att bry sig om oss. Han blandade den ena drinken efter den andra - till sig själv. Jag pressade runt min partner på dansgolvet, men med allt mindre steg. Hon var varm och villig, följsam i dansen och generös med att dela med sig av sina fysiska attribut. Jag hade redan börjat planera vart vi kunde ägna oss åt själva akten utan alltför mycket publik. Vi bodde i småstugor på området, med upp till fyra bäddar i varje rum, och några tältade eller sov i sina bilar. Jag hade en underslaf, men delade rummet med bland annat den nu tungt sovande, först abdikerade bartendern. Lite mer privat än så hoppades jag på.

Så plötsligt avbröts mina funderingar av att hon – föremålet för min heta åtrå – viskade i mitt öra, samtidigt som hon smekte upp över mitt bröst – innanför min skjorta:
”Vill du veta en hemlighet?”
”Visst” svarade jag, i tron om att få höra något om hur upphetsad hon var, hur gärna hon ville ha mig, och att han ville ha mig nu direkt.
”Jag ska gifta mig…”
Här lämnade hon en lång konstpaus under vilken mina tankar stannade, liksom mina händer. (Den ena handen höll då ett fast grepp om hennes bakdel och den andra pillade med hennes bröstvårta, men mina tankar hade hunnit betydligt längre än så.)
”… nästa lördag.”
”Jaha” sade jag. Jag har ännu inte, trots att det gått ca 30 år sedan dess, kommit på något bättre att säga i motsvarande situation. Nå, motsvarande situationer har inte heller uppstått särskilt ofta måste jag medge.
Så tog hon ledningen i dansen, svängde mig runt 180 grader, och pekade över sin axel och tillade:
”… Med honom där!”
I dörröppningen stod en stadig biff, lika lång som jag men bred som en lagårdsdörr mellan axlarna, alldeles svart i synen av ilska, och med hårt knutna nävar. När våra blickar möttes frasade det som av elektricitet i rummet. Så började han gå med bestämda steg mot oss. Jag fann det för gott att tacka för dansen, lämna tillbaka hennes bröstvårta och bege mig mot närmsta utgång. Det råkade vara ett öppet fönster, bakom borden där vi tidigare ätit.

Nå, jag gjorde ingen större succé som härk, vad jag minns. Men det var en rolig kväll, även om det inte blev någon parningsakt för min del. Och bruden från Tjörn vågade jag knappast snegla på igen, för att hennes blivande make vaktade henne som en hök resten av kvällen. Småningom så slocknade han emellertid, och när jag gav upp i sextiden på morgonen och begav mig till mitt rum för att sova, låg han utslagen över ett bord i storstugan.

När jag kom in i mitt rum låg det ett par på golvet och knullade vilt och högljutt. Hon låg underst, med benen om livet på honom och han ovanpå, pumpandes för högtryck. Att jag var tvungen att stiga över dem för att komma till min säng bekom dem inte det minsta.
I samma ögonblick som jag steg över dem såg jag hennes ansikte:
Det var hon från Tjörn, bruden som skulle stå brud nästa lördag.
Tyvärr var killen över henne inte jag, utan någon annan, som antagligen funnits på bekvämt avstånd när hennes blivande make somnat. Nu fick jag nöja mig med soundtracket den morgonen…

Jo, jag fick sedermera höra att paret verkligen gift sig, och att de väntade barn något år senare. Om de fortfarande är gifta har jag inte en aning. Men jag kan ju gissa. Not.
Dessutom fick jag långt senare veta att härk egentligen är en kastrerad rentjur - sålunda är det inte konstigt att jag inte lyckades få till någon parningsakt den kvällen. Egentligen borde jag leta upp arrangören och kräva någon form av ersättning. I natura, kanske?