Slå dank

Uttrycket ”slå dank” har alltid tilltalat mig. Förutom själva sysslan, som är högst eftersträvansvärd, så är det inte alla som vet vad det betyder nu för tiden. Det innebär att man kan ägna sig åt det utan att folk har en aning om vad man gör. I mina öron låter uttrycket lite kamratligt; ungefär som en knuff på axeln från en god vän. Jag associerar uttrycket till hur jag ligger i gräset under ett stort träd på en höjd, med huvudet lutat mot stammen. Jag blickar lojt ut över nejden samtidigt som jag tuggar på ett strå, totalt ovetande om vilken tid eller ens dag det är. Solen står högt över mig och lärkorna slår i skyn, mot en fond av skinande vita bullmoln och klarblå himmel.
Humlesurr och fågelkvitter hörs över ett svagt vindsus.
Sommar.
Somnar.

Häromnyss slog det mig emellertid att jag inte ens vet vad en dank är? Jag som har gått och slagit såna i hela mitt liv! Tänk om gjort helt fel – att dankarna är något man ska klappa ömt och säga rara saker till; inte spöa skiten ur, gång efter annan. Som jag funderade gick det plötsligt upp ett ljus. Eller, som man sade förr; en talgdank. En talgdank är ju ett ljus av talg. Kan det vara så att den dank helt enkelt är ett ljus? Men det förklarar inte varför man ska slå dank. Idag kan man förvisso säga: ”Slå på lyset”. Men det har antagligen kommit med elektriciteten, för taljdankar slog man inte på, de tände man.

Jag rådfrågade Svensk etymologisk ordbok. Där bekräftas att en dank är ett smalt ljus, men att det också kan ha samma betydelse som dingla. Det är lätt att föreställa sig att ett smalt ljus gör just det; dinglar, när man håller på att stöpa det. Förr sa man också ”dankar” - som sedermera utvecklades till dangla; som i ”dingla och dangla” - om något som hänger och slänger.
Samma källa anger också att uttrycket ”slå dank”, eller ”driva dank” som man också kan säga, betyder just det: Att hänga och dingla - till ingen nytta. Uttrycket kan härledas tillbaka till 1640, dessförinnan slog man väl inte dank så ofta. Eller åtminstone skröt man inte om det i böcker. Det var ju inte så vanligt att man kunde läsa och skriva på den tiden, och även om man kunde det så var det säkert skönare att slå dank än att skriva om att göra det.

Vidare sökning på Internet ger vid handen att talgdanken var, enligt Vimmerby Tidning, det sista man fick ut när man stöpte ljus förr i tiden. Det blev korta, knotiga ljusstumpar som inte var något att hänga i granen - bokstavligen. Så därför eldade man antagligen upp dem istället.

Allt detta, mitt sökande, har tröttat mig. Men tro nu inte att jag ska slå dank… Jag lurar bara på att ta en liten lur.

(I mitt sökande får jag också två andra svar: En dank kan också vara en spelkula av järn eller liknande material, och på engelskt slang betyder det förstklassig marijuana. Men ingen av dessa förklaringar slår an hos mig.)