Synvilja?

Jag minns min första 3D-filmupplevelse.
Tror jag, åtminstone. När det gäller minne är jag inte så vass; hälften av det lilla jag kommer ihåg visar sig vara falsarier och efterhandskonstruktioner, måhända en kombination av dåligt minne och livlig fantasi. Eller kanske en överlevnadsstrategi – när livet är för tungt kan det vara bra att retuschera, förstärka och förgylla de grå minnesbilderna. Det är dock inte en medveten förvrängning jag ägnar mig åt, utan det sker undermedvetet; som om mitt jag anser att jag förtjänat ett bättre öde än vad fortuna vill ge mig. Eller nåt.

Nå – tillbaka till filmen. Eller det jag minns av den.
Det var i slutet av det glada 70-talet, och biografen i Järpen gav en skräckfilm i 3D – jag har för mig att det handlade om mumier eller om det var Frankensteins monster. Alla besökare fick glasögon i kartong, med ett rött och ett grönt plastfilter. För mig, som även då hade vanliga glasögon, var det ett helsike att hålla dem på plats när jag skulle vissla i biljetten, förutom att det gav mig huvudvärk att se genom dem. Filmen sög dessutom. 3D-effekterna var billiga, sökta och inte särskilt realistiska. Det enda jag kommer ihåg från filmen var när ett gäng fladdermöss flög ut genom en tunnel – mot kameran, och fick några lättskrämda småtjejer att skrika och huka sig i bänkraderna.

Nå, så där är det ofta när jag minns något. I allmänhet brukar det handla om just den typen av lösryckta fragment, utan dramatik eller ens någon poäng. (Med ett sånt minne: Är det konstigt att jag föredrar att leva i nuet?)

Nå, filmtekniken utvecklas, och 3D-filmer har uppenbarligen blivit bättre om man får tro tidningarna. Nu är det storfilmen Avatar som lockar med en 3D-version, och de har polaroidfilter i glasögonen istället för den rödgröna röran. Jag tillhör antagligen en av de sista som inte sett den filmen ännu, så jag tänkte att det kanske är hög tid att se min andra 3D-långfilm på bio.

Nu har det emellertid uppstått ett nytt problem.
Jag ser dubbelt. Jag har gjort så de senaste tio - femton åren, och trots två ögonoperationer har det inte blivit bättre. Mitt dubbelseende består. Normalt sett (no pun intended) så ser jag två bilder av allt. Jag brukar skämtsamt säga att jag ser dubbelt så bra som andra, men det är naturligtvis inte sant. Men jag ser dubbelt så mycket som andra, fast av samma sak. Same, same but different, som man säger på utrikiska.
Jag ser övernog, skulle man kunna säga. Eller, då det handlar om visioner: Jag har översyn?

Nå, denna problematik föranleder några frågor. Om jag nu går på filmen, ser jag den då i 3D även utan polaroid-glasögon? Eller, om jag tar på mig glasögonen – får jag då se filmen i 6D istället? Det borde vara dubbelt så bra som 3D, kan man tycka.
Kanske blir jag ändå först med att se filmen - i 6D! Men en fråga kvarstår: Kommer personerna i filmen att behålla kläderna på, även i 6D, eller blir den barnförbjuden då?