En prick betyder så mycket.

Jag har en prick.
Det är märkligt hur något så litet som en liten prick kan förändra ens liv.
En prick är ju inte särskilt stor – det ligger ju i dess natur att vara just liten. Men ändå kan den betyda så mycket, beroende på vilken typ av prick det är och i vilket sammanhang den förekommer.

En prick, ett sjömärke, kan vara väldigt stort när man står bredvid det på land, men när den väl är på plats är den ändå bara en prick i havet. Och hade jag inte satt en prick - punkt - efter förra meningen hade det blivit fel med stor bokstav i  ordet och.
Just att sätta punkt för något, betyder ju att man sätter dit en prick som markerar ett slut. Rent logiskt kan man tycka att tre prickar då borde betyda att det är definitivt bom stopp, men se så logiskt ska man inte tro att det är… Det tre pickarna förebådar en fortsättning, oftast en icke angiven; något som läsaren själv får föreställa sig.

En punktinsats är något väldigt begränsat, geografiskt och/eller handlingsmässigt. Om jag råkar missa att sätta punkt i en mening och någon redigerar min text och sätter dit en prick kan man säga att det är en punktinsats.
Pricken över i innebär att en del tillförts, som gör helheten perfekt. Pricken gör i:et fulländat: Ett i utan prick är tydbart medan i:et med prick är tydligt.

En prick i protokollet är det aldrig roligt att få, medan det däremot kan vara kul att träffa en trevlig prick. Fast befinner man sig i England och träffar en "prick" behöver det inte vara lika trevligt.
Prick kan också vara ett förtydligande av en tidpunkt: ”Vi träffas där prick klockan ett". Får man en prick på huden som inte håller sig i skinnet, utan börjar växa, kan det vara idé att konsultera en läkare. Men det bör då vara en läkare som inte är prickad.

Det är emellertid ingen av dessa prickar som utgör föremålet för dessa rader.
Min prick finns hos kronofogden.
Jag har aldrig sett den själv, så jag vet inte hur den ser ut.
Men jag vet däremot vad den gör:
Den gör att jag inte kan byta bostad, inte handla någonting på avbetalning, inte kan få ett lån i banken, inte heller något kreditkort eller ens byta till ett billigare telefonabonnemang. Den lilla pricken har stor påverkan på mitt dagliga liv.

Den lilla pricken hos kronofogden placerar mig i en särskild kategori människor: De som inte går att lita på. I den gruppen hamnar alla vi som inte fullt ut hanterat vår ekonomi på ett tillfredställande sätt. Det spelar ingen roll om man helt enkelt inte haft råd att betala alla räkningar en månad, eller om man är en notorisk ekonomisk manschettbrottsling som svindlar miljonbelopp från staten och fordringsägare: Alla hamnar i samma grupp. Det är antagligen det enda sammanhang där jag nämns tillsammans med några av de rikare människorna i vårt land.

Nu kan ju alla landets Bror Duktig ställa sig upp, peka finger och ropa fula tillmälen åt mig och alla andra som inte har så bra koll på ekonomin: Som har en prick hos fogden.
Är det någonting som är fult i vårt janteland så är det nämligen att ha dålig koll på pengarna. Man är liksom inte riktigt fullvärdig medborgare om man inte vet att hålla koll på de där upptryckta papperslapparna med ett tryckt värde på. Att det i själva verket är bara papperslappar som tillskrivs ett fiktivt värde är det få som tänker på. "Fiktivt", för att när man har en bunt sedlar för ögonen är det inte lätt att komma ihåg de sanna värdena i livet. När det väl kommer till kritan är det färre människor som på sin dödsbädd önskar att de arbetat mer i sitt liv, än de som önskar att de spenderat mer tid tillsammans med de människor som betytt något för dem.

Att jag fick min prick berodde på att jag inte fått pengarna att räcka till alla utgifter, inte på att jag inte haft för avsikt att smita ifrån mina plikter eller göra något brottsligt. Mina inkomster räckte helt enkelt inte till för att betala mina utgifter. Det går inte att pressa blod ut en sten – finns där inget, så spelar det ingen roll hur mycket man klämmer.

Om man lever på marginalen behövs det inte någon stor oväntad utgift för att välta hela lasset. Och har man väl hamnat i underskottsdiket är det svårt att komma upp på hanka-sig-fram-stigen igen. Påslag, räntor, förseningsavgifter och liknande gör att det blir som att fastna med båda fötterna i gungfly – ju mer man drar upp den ena foten, desto djupare sjunker den andra.


Det märkligaste med den här pricken är att den tycks har ett eget liv. Det spelar ingen roll om man betalat hela sin skuld – pricken lever kvar i två år ändå. De finns de som hävdar att bankerna experimenterar med att hålla dem vid liv i fem år, ja upp till tio års ålder, i slutna labbförsök på bankerna. Bankerna förnekar bestämt all kännedom om något sådant, men ryktena är seglivade. Å andra sidan – vad kan de säga? Att hålla prickarna vid liv mer än två år är olagligt, så om bankerna håller på med det kan man inte förvänta sig att de ska berätta om det.

Den här elakartade pricken kan man säga är som en cancersvulst på privatekonomin. Den har inte bara ett eget liv, den är dessutom omöjligt att utplåna innan det gått två år. Inte ens när pricken uppkommit genom att man felaktigt beskylls för att inte ha gjort rätt för sig, eller när det blir en rättssak och man i slutänden blir frikänd, går det att ta bort den där elaka lilla pricken.
Pricken, som jag och hundratusentals andra svenskar utsatts för, finns nämligen inte på riktigt. Det vill säga att pricken är inget strafföreläggande som utdöms av någon rättvis och allvetande juridisk samhällsinstans. Juridiskt sett finns den inte, utan är bara en officiell notering om att man inte betalat en skuld i tid. Däremot finns den hos kreditbedömningsföretag och banker, som i praktiken styr en påfallande stor del av vår vardag.

"Straffet" för att man har betalat en räkning för sent - att inte kunna fungera normalt i samhället, inte öppna ett telefonabonnemang, inte hyra en lägenhet etc - överstiger med råge det för en misshandel eller ren stöld, som brukar rendera i villkorligt eller i värsta fall ett par månader i fängelse; när man avtjänat sitt fängelsestraff är man fullvärdig medborgare igen.

Men den som inte haft råd att betala alla räkningar i tid, straffas – utan någon juridisk process - i minst två års tid, även efter det man betalat alla kostnader och gjort rätt för sig.

Visst måste den som ska låna ut pengar, borgenären, få veta om låntagaren, gäldenären, verkar seriös. Om den senare vid upprepade tillfällen misskött sin ekonomi och hamnat i en ekonomiskt besvärlig situation, så är det klart att borgenären blir misstänksam och ifrågasätter gäldenärens uppsåt eller kompetens. Och naturligtvis har borgenären rätt att neka något lån.
Det är synd bara det tycks vara en enkelriktad rättighet.

Historien visar tydligt att även bankernas kreditvärdighet borde bedömas.
Med tanke på de senaste decenniernas upprepade bankkrascher är det märkligt att våra banker inte blir prickade. Det är också märkligt att skattebetalarnas representanter, våra politiska ledare, är så korkade att de ställer upp och räddar bankerna gång efter annan – de har ju gång efter annan visat sig vara fullständigt oansvariga; kortsiktiga och inkonsekventa; rent kriminellt generösa med löner och bonusar till styrelser och chefer även i kristider - listan kan göras lång.
Varför prickas inte bankerna, och beläggs med näringsförbud på ett par år – så blir det ju i praktiken för oss gräsrötter? Varför ska företag behandlas bättre än människor?
Varför straffas man hårdare för att man missat en inbetalning på en hundralapp till ett stort multinationellt företag än när man misshandlar eller rånar en medmänniska?

Vad är det för samhälle vi skapat egentligen?

Att alla borde ha en årslön på banken, är ju ett klassiskt uttalande som illustrerar avståndet mellan dem som leder vårt land och oss vanliga medelsvenssons. Men själva grundtanken är det inget fel på: Det är skönt att slippa behöva oroa sig ekonomiskt.


Masai Mbili har två prickar i sin logo.


Men om man nu aldrig kommer att få den där årslönen som buffert i livet, vad gör man då?
Min egen ekonomi är sannerligen inte någon upplyftande historia, så jag har helt enkelt lärt mig att ignorera den - strutsmetoden är klart underskattad. Jag har också insett att pengar är rätt överskattade – de är ju bara till någon nytta om man ska betala räkningar eller köpa något, annars är de rätt värdelösa.
Beaktar man därtill att sannolikt 98 % av alla saker vi erbjuds att konsumera (livsmedel borträknat) tillverkats på ett för naturen skadligt sätt, och av människor som arbetar under förhållanden som vi själva aldrig skulle acceptera, så blir det lättare att lägga band på konsumtionslusten.
Många i min omgivning anser nog att jag är oansvarig och lättsinnig, men jag ser det på ett annat sätt: Att oroa sig för vad framtiden eventuellt kan komma att bära med sig, är att slösa bort Nuet, den enda verklighet som finns.
Det om något är lättsinnigt och oansvarigt!

Men visst drömmer jag om en prickfri framtid, när jag inte behöver känna mig som en halvkriminell ekobrottsling för att jag varit sent ute med att betala en skuld. När det känns det jobbigt någon gång emellanåt, brukar jag påminna mig själv om ett råd jag fick från en vän från Kanada. Han sade:
- Do you have problems? Well, ask yourself: Can I solve it? If so, why worry? And if you can’t solve it, why worry?