Stendött i Delhi.

Februari 2008.

Sitter på en takterass i Delhi, Indien.
Här är nästan plågsam varmt trots att det ännu är tidigt på morgonen, men ändå att föredra framför den gråkalla göteborgsvintern. Likt en reptil sitter jag mest orörlig och lapar morgonsol för att samla energi inför mötet med Delhis minst sagt intensiva trafik. För att förströ mig bläddrar jag i en illa tummad upplaga av en åldrad Indienguide, tjock som en bibel.
En av bilderna i guiden fångar mitt intresse: Det är från något som beskrivs som en ”statykyrkogård” över brittiska kolonialhjältar, och visar en kullvält staty som ligger i gräset. Enligt bildtexten är det är den engelske regenten George V.

En kyrkogård över statyer.
Tanken fascinerar mig. Efter kort konferens med mitt ressällskap är dagens program satt, och sent på förmiddagen kommer vi iväg. En kort resa under jorden med den nya utopiska, nästan Orwellska tunnelbanan för oss snabbt till stadens norra utkanter. Där tar vi en cykelriksha, framtrampad av en äldre man som får slita hund i middagshettan.

Det tar honom en dryg kvart att ta oss till rätt gata där han flämtande släpper av oss, tar furstligt betalt och pekar längs vägen: ”Ditåt, gå bara ditåt…” Så försvinner han åt andra hållet, snabbare än en avlöning. Det visade sig bara vara början på den långa gata som leder till Colonation Durbar Site. En lång, och mycket svettig, promenad för oss långt bortom de kvarter som vanligen bevistas av turister.

Småningom avtecknar sig dock en vit pelare mot himmelen. Likt en gigantisk fallossymbol höjer den sig över horisonten. Snart är vi framme vid en gigantisk dammig plan, och mitt på den – den marmorvita obelisken. På planen framför monumentet spelar några indiska tonårskillar cricket.
För övrigt är det fullständigt övergivet. Inte en turistbuss, inte en rörelse avslöjar något liv.
- Verkligen en passande plats för en statykyrkogård, för här verkar stendött, konstaterar mitt ressällskap torrt.
Några tomma socklar antyder att han har rätt - här är så händelsefattigt att till och med statyerna tröttnat och dragit härifrån.

Vi går upp till obelisken och läser inskriptionen på minnestavlan:

På andra sidan obelisken ligger ett cirkulärt mur- och staketomgärdat område.
En vaktmästare dyker upp från ingenstans och öppnar välkomnande grinden för oss. På insidan av muren löper en upphöjd stenbelagd väg, kantad av socklar för statyer – de flesta tomma. Men på fyra socklar står okända eminenser resta. Numera anonyma och tigande, men ändå stolta och vita står de där, huggna i marmor. Inga namn.
Bara kritvita, tysta, stolta poser som längtande blickar ut i rymden.
På två av de många andra socklarna står byster, men resten är tomma.

I mitten av området, på den högsta sockeln, står Kung George V själv, iklädd en enorm mantel.
Om han själv rest sig ur gräset och förnedringen eller om någon förbarmat sig och lyft upp honom, berättar han inte.

Vi letar runt i området efter andra statyer, men inte heller i vegetationen finner vi några spår efter de försvunna högdjuren. En skabbig byracka letar sig in mellan spjälorna på staketet, går fram till en sockel som härbärgerar en byst och lyfter vanvördigt på benet. Tydligare kan det väl inte sägas. De engelska hjältarna från förr är passé.

Jag går fram till bysten som hunden använt som toalett. Där står faktiskt ett namn ingraverat i sockeln; Sir John Jenkins. För mig okänd; men vem han än var så hade han dock gjort något som förlänade honom en marmorbyst. Nu står han dock glömd och ensam, längtansfullt blickande ut över muren. Är det månne en längtan tillbaka till svunna tider jag ser i hans stela marmorblick?



Sir John Jenkins


Den andra bysten på området är försedd med namnet Sir Guy Fleetwood Wilson. Jag noterar namnen innan vi tvingas retirera undan den obarmhärtiga middagssolen. När vi kommer fram till grinden dyker vaktmästaren åter upp ur tomma intet, öppnar grinden och sträcker fram en hand. Givetvis måste han få betalt för att han öppnat grinden för oss två gånger. Han tar emot en normal indisk veckolön utan att göra en min som röjer hurvida han anser att det är en skälig lön eller inte.

Bristen på serveringar och andra bekvämlighets- anrättningar i området är ett talande bevis för hur ovanligt det är med turistbesök. Det blir en lång, het promenad tillbaka innan det slutligen kommer en taxi som kan föra oss tillbaka till hotellet.

När jag sedan på kvällen rådbråkar det oumbärliga kunskapsskafferi som Internet kan vara, får jag en diger historielektion. En rolig detalj är att jag hittar en blogg med ättlingar till Sir John Jenkins, som besökt platsen dagen innan oss. Vaktmästaren hade antagligen fått ihop ett par månadslöner på två dagars hårt arbete...

 * * *
Delhi Coronation Durbar Site är den plats där britterna lät hålla sina kröningsceremonier i Delhi.
1877 utropades Queen Viktoria som regent över Indien, 1903 var det Edward VII som tog över tronen. Ingen av dessa närvarade dock högtidligheterna själva utan hade skickat sina respektive vicekungar att ta emot hedersbetygelserna från alla Indiska prinsar, furstar och andra potentater.

Men 1911 var det en annan sak. Då hölls den ståtligaste kröningen någonsin, och King George V kom tillsammans med sin drottning. Den senare lär - enligt brittiska källor - ha varit omåttligt populär. Man kan dock undra om den Indiska menigheten hade varit villig att skriva under på det. Kungaparet reste från England för att ta emot ovationerna från sina Indiska undersåtar vid kröningsplatsen i Delhi, och att det var en lyxig föreställning berättas i en tidningsartikel från den tiden:
   His Imperial Majesty wore the Imperial purple robe , a surcoat of purple, with white satin breeches and silk stockings, the Collar of the Order of the Garter and the Star of the Order of the Star of India. On his brow was the Imperial Crown, consisting of a band of diamonds ( 6000!!! ) , studded with four large emeralds and four large sapphires. Above this band were four crosses pateés with ruby centres, alternated by four fleurs de lys with emerald centres. From these sprang 4 diamond arches supporting the orb, or monde, which was surmounted by the Maltese cross in diamonds, with a large square emerald in the centre. His cap was of purple velvet turned up with ermine.

Jag är själv inte så imponerad av den pompa och ståt som omger våra makthavare, men ett sådant överflöd måste ändå noteras. Vad som intresserar mig mer är att Kung George V vid kröningsceremonien deklarerade flytten av Indiens huvudstad, från dåvarande Calcutta till Delhi.
Sir John Jenkins, en av männen från bysterna, lär ha varit arkitekten bakom detta beslut, som skulle markera britternas totala maktövertagande över det indiska imperiet. Med det historiska facit i hand visade det sig vara ett olyckligt drag, och något som lagt grunden till dagens oroligheter i de berörda områdena.
Men oavsett vilket, så står han på kröningsplatsen ännu idag, Sir John Jenkins.

Den andra bysten, Sir Guy Fleetwood Wilson (1850-1940), var en koloniadministratör som länge assisterade olika vicekungar i Indien, men dock utan att under sitt 90-åriga liv lämna några djupare avtryck. Måhända var han en av alla dem som verkar i det fördolda, en av de administratörer som får alla samhällsbyggen att rulla, men som inte är ”massmediala” nog att synas. Sir Guy fick åtminstone en byst uppförd över sig i Delhi, så något måste han ha gjort som imponerade på den tiden. Jag finner honom också avbildad på ett vykort när han läser upp den Indiska vicekungens tal vid någon ceremoni i början av förra seklet.

Av mina efterforskningar lär jag också att statyerna utan namn föreställer brittiska vicekungar. På den tiden de avbildades var de så kända att några namninskriptioner inte behövdes.
Men det var då, det.
De båda kamraterna, som inte fått hela sina kroppar huggna i sten utan endast förlänats en byst, har med tiden fått sin revansch:
Deras namn är ingraverade, och således är de inte helt dömda till glömska.

Nog är det lite tragikomiskt hur vi människor kämpar och sliter för att synas; för att bli bekräftade, älskade och hågkomna. För ära och berömmelse. Ändå hinner det knappt gå hundra år innan vi - nästan oavsett hur berömda vi blir - på sin höjd är en torr not i en historiebok.
När ingen längre lever som har känt till dig och kan berätta om den människa du varit, upphör du existera då?
Är det därför ledare i alla tider har låtit resa statyer över sig själva? För att få en liten tid extra i medvetandet hos andra människor? För att få några rader i en historiebok? Eller en biografi - som läses av några tusentals människor - som snart också är borta...?
Så fåfängt i så fall.

Själv drar jag mig till minnes några kloka ord, även om jag glömt vem som yttrat dem:
”När ni river statyerna, se till att spara socklarna – de kommer att behövas igen.”